2. Njal och hans huskarl Tord sitta en dag ute på gården. Tord får plötsligt se en bock, som brukade gå omkring på tunet, ligga där alldeles blodig. Njal ser hvarken bock eller annat och förklarar, att Tord sett sin fylgja. Han är alltså en dödsmärkt man (Nj. 41).
3. Gunnar från Lidarände rider hemåt med sina bägge bröder. Plötsligt blir han så sömnig, att han måste stanna och lägga sig att sofva. Han drömmer då, att han blir anfallen af en flock vargar. Själf lyckas han försvara sig, men hans yngste bror blir ihjälrifven. De tre bröderna fortsätta ridten, men bli efter en liten stund angripna af fiender, som legat i försåt. Den yngste brodern dödas under striden. Att vargarna äro fiendernas fylgjor, säges icke, men säkerligen uppfattar sagan dem så (Nj. 62).
4. I Njála 156 berättas om några vikingar, att de tre nätter å rad voro utsatta för öfvernaturliga faror. Tredje natten var det korpar med näbbar och klor af järn, som anföllo dem. Detta uttydes så: korparna äro »de ovänner, som ni tro på och som skola draga eder ned till helvetets kval». Korparna få väl därför betraktas som ovännernas fylgjor, ehuru de icke så betecknas.
5. I Vatnsd. 42 berättas, att Torkel silfri natten före en sammankomst, vid hvilken han hoppades blifva vald till gode, drömde, att han red ner igenom Vatnsdalen på en röd häst, som knappt tycktes röra vid marken. Han berättar drömmen för sin hustru och uttyder den så, att det »lyser rödt för honom», och en upphöjelse väntar honom. Men hustrun har en annan mening; hon tycker, att drömmen är ett ondt förebud. Häst heter mar (marr) säger hon, och »mar er mannsfylgja», och röd syntes den, om den skulle bli blodig; det kunde hända, att Torkel blefve dräpt vid sammankomsten. Så skedde ock. Enligt sammanhanget tycks alltså den häst, Torkel i drömmen rider, vara hans egen fylgja — såvida den icke är hans dråpsmans, hvilket dock förefaller mycket osannolikt.
6. Einar i Tvärå drömde en gång, att en stor präktig oxe med starka horn gick upp genom bygden och kom till Modruvalla, hans broder Gudmunds gård. Sedan den där gått omkring till hvarje hus på gården, gick den till högsätet och föll där ned död. Einar menade, att detta var ett förebud för viktiga händelser, »ok er þetta mannafylgjur». Straxt därefter kommer Gudmund hem och går, som han brukar, till hvarje hus på sin gård, innan
