Takstolsfotens uppkomst.
Af
Sune Ambrosiani.
De flesta takkonstruktioner kunna ledas tillbaka på tvenne
hufvudformer: åstaket och sparrtaket. I förra fallet är det
väsentligen en, tre eller flera grofva stockar, hvilande på gafvelväggarna,
som uppbära yttertaket, i senare fallet hvilar takets tyngd mera
på långväggarna, i det att från dessa upp till kroppåsen äro
lagda smäckrare stockar,
sparrar, som tjäna som underlag för
yttertaket. En utvecklad form
af den sist nämnda
takkonstruktionen är den moderna takstolen.
Som bekant består denna af
följande delar: takstolsbenet (a),
tassen, som i andra trakter också
kallas sulan (b), och stödbenet
(c), hvilka båda senare
tillsammans kallas takstolsfoten, samt
af hanbjälkar (d), som en eller
flera ofvan hvarandra förbinda
takstolens ben.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 593 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 1. Takstol. |
I åtskilliga landskap har, sedan uppmärksamheten riktats på de gamla kyrkornas takkonstruktioner, man funnit, att på ej så få
Litteratur: Sophus Müller: Om en aaben Tagstol i vore romanske Smaakirker (Aarböger 1887); H. Storck: Om den buede Tagform i nogle jydske Landsbykirker (Aarböger 1890); V. Koch: Trækonstruktioner i danske Kirker fra Middelalderen (Aarböger 1899); Otto Janse: Om forna takkonstruktioner i några Östgötakyrkor (denna tidskrift bd XI sid. 313).
