stockar, som förr behöfts som underlag och stöd åt de snedställda sträfvorna.
Med denna utvecklingsgång för ögonen vill jag åter söka kommentera det af d:r S. Müller gjorda, ofta citerade uttalande om hans och arkitekten Schiödtes iakttagelser på en stor grupp själländska kyrkor. De hade nämligen funnit, att några decimeter nedom murkrönet å långväggarna i nämnda kyrkor sutto kvar bjälkstumpar i en horisontal rad. De funno tillvaron af dylika bjälkändar, ehuru de förekommo så ofta, svårförklarlig. Ofvan krönet funnos nämligen de takstolar, som uppburo en tydligen yngre takkonstruktion. Min tolkning af dessa blir då, att dessa stumpar äro rester af tvärsgående bjälkar, som sannolikt varit stöd för snedställda sträfvor, hvilka i sin ordning, enligt hvad ofvan framhållits, äro en nödvändig förutsättning för den takkonstruktion, som under romansk tid flerstädes varit använd. Däremot, sedan man någonstädes kommit till insikt om takstolsfötterna och behöfde samt byggde nya yttertak, använde man denna mer praktiska konstruktion. De gamla bjälkarna blefvo då öfverflödiga och aflägsnades, så att endast ändarna insatta i muren blefvo kvar.
Öfver hufvud taget måste den konstruktion betraktas som äldre, där takstolsbenet och stödbenet hvila i tvärsgående bjälkar, och i de fall, där jämte sådana en takstolsfot finnes, såsom yngre. Reformen, hvarigenom takstolsfoten ensam kom till användning, hade redan, såsom exemplet Träkumla visar, skett under romansk tid. Det obetydliga framsteget, som består i att stödbenet blir lodrätt från att vara lutande, är ej af den art att det synes behöfva draga någon längre tid.
Sedan man en gång kommit till en takstolsfot, kan man lätt konstruera olika arter af öppna takkonstruktioner. Flerstädes har man begagnat tillfället att efterbilda stenhvalfven, och som träet är ett lätthandterligare material än stenen ha dessutom former, som ej i sten kunnat göras, här kommit till användning. Så har man i Estuna kyrka i Uppland och Råda kyrka i Värmland kunnat ge tunnhvalfvet en form, hvars genomskärning fått den för 1200-talet karakteristiska bågformen, klöfverbladsbågen. För att likna stenkonstruktiouen så mycket som möjligt har detta haft en brädbeklädnad. Af hänsyn till värmen i kyrkan torde det näppeligen ha skett, eftersom ett dylikt innantak i under vinterhalfåret oeldade kyrkor ej han få anses ega någon praktisk betydelse som värmebehållare.
