Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/612

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
234
TURE J:SON ARNE.

öster—väster, och grafvar ha hittills iakttagits i kanten af den västra tredjedelen. Denna del jämte dess fortsättning västerut är numera fridlyst.

Vid mitt besök på graffältet i sept. 1903 iakttogos i grustagets kanter 7 brandgrafvar (1—7 på kartan). Ytterligare 61 grafvar upptäcktes sommaren 1904 (8—63 och 65—69 på kartan). Graf 64 utgjordes af ett litet jordblandadt röse hundra meter no. om grustaget. Det innehöll brända ben och en lerkruksbit.

Det hittills undersökta området upptager en yta af c:a 350 kvm., således i medeltal 1 graf på hvar 5:e kvm.

Lerkruksskärfvor och brända ben ha emellertid upptäckts i ett mindre grustag bortåt 100 m. längre västerut, och hela det mellanliggande området synes vara upptaget af grafvar, hvadan dessas antal utan öfverdrift kan uppskattas till åtskilliga hundratal.

Alla grafvar på detta fält innehålla brända ben; ej ett enda skelett har anträffats. Sedan liket brändts, hopsamlades benen och nedlades i regeln i ett lerkärl eller i en träask, hvars hartstätning i många fall påträffades. Grafkärlet nedsattes i en omkring 12 m. djup grop, och äfven kol från bålet nedöstes ofta i denna. Öfver de brända benen lades i många fall en kullersten af 40 till 50 cm. i genomskärning. Denna stack flerstädes upp några cm. öfver jordytan. I vissa fall förekom öfver brandgropen en ofvan jord icke synlig sättning af smärre stenar, och äfven urnan var stundom omgifven af småstenar.