trepanerade kranierna är, enligt professor Retzius, af kvinnlig typ och har äfven antagligen härrört från en medelålders kvinna. Om det andra kraniet härrör från en man eller från en kraftfullt byggd kvinna, kan ej säkert afgöras, men dess typ är snarare manlig än kvinnlig. Det tredje kraniets kön låter sig ej heller säkert bestämmas, men det är snarare kvinnligt än manligt.
Då de trepanerade hufvudskålarna upptäcktes vid Alvastra, kände man ej från Sverige något fall af förhistorisk trepanation. Men sedan har man vid Lindsborg under Sundby i Veta socken, Östergötland, och vid Nickarfve i Vänge socken på Gottland funnit trepanerade kranier från ungefär samma tid som de vid Alvastra uppgräfda. Från Norge känner man intet sådant. Men i Danmark äro fyra trepanerade hufvudskålar kända, en från den äldre järnåldern, en från bronsåldern och två från den yngre stenåldern. Äfven i andra europeiska länder äro många fall af förhistorisk trepanation kända, i synnerhet från den yngre stenåldern. I Mexiko och Sydamerika har man också funnit trepanerade hufvudskålar.
Redan Hippokrates, läkekonstens fader, omtalar, att operationen härleder sig från forntiden, och de grekiska kirurgerna använde den ej sällan. I många olika delar af världen — i Japan och på Tahiti, hos kabyler, montenegriner och andra folk — har den ända till senaste tid ofta förekommit. Om montenegrinerna berättas det, att de läto trepanera sig för de mest obetydliga åkommor; vanlig hufvudvärk ansågs hos dem såsom tillräcklig orsak till att skicka efter trepaneraren. Operationen kunde stundom utföras sju till åtta gånger på samma person.
Mången gång har operationen, i forntiden liksom i senare tid, föranledts af ett hugg eller annan skada på hufvudskålen. Så var uppenbarligen fallet med det ofvan omtalade danska kraniet från den äldre järnåldern; sårets kanter visa emellertid, att mannen måtte hafva dött, kort efter det han fått huggsåret och blifvit trepanerad.
De ur brandgrafvarna upptagna lerkärlen (fig. 81 och 82) äro gjorda för hand, af ganska groft gods och sakna vanligen alla ornament. Vanligen äro de jämförelsevis små, omkring 10 cm. i diameter och af ungefär samma höjd. Några af dem, såsom det fig. 83 afbildade, synas vara efterbildningar efter de söder ifrån till Sverige införda bronskärl, som af fornforskarne kallas »situlor», och som tillhöra århundradena f. Kr. En sådan i
