Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/658

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
280
OSCAR MONTELIUS.

Utom dessa grafvar och i deras omedelbara närhet har man på grusåsen vid Alvastra påträffat flera stensättningar af olika form, hvilka lågo på ett djup växlande mellan ungefär 5 och 30 centimeter, och bland hvilka många innehöllo kol, vittnande om att eldar där varit tända.

I östra kanten af det undersökta området upptäcktes några kolbäddar, liggande på 30—40 centimeters djup, mellan myllan och gruset. En af dessa kolbäddar, omkring 1,5 meter i genomskärning och delvis täckt af små kalkstensflisor, innehöll några obrända djurben (af nötkreatur, svin och troligen lamm) samt ett par brända benskifvor. Bland kolen hittades äfven ett brändt nötskal. Ett par andra kolbäddar innehöllo inga ben; en af dem däremot en mängd skörbrända stenar.

»Ännu märkligare förhållanden», säger docenten Almgren, »företedde grustagets västra kant. Här var jorden (gruset) på en lång sträcka genombränd, dels svart men mestadels röd, till 0,80—1 meters djup. Äfven längre norr ut kunde samma företeelse iakttagas, ehuru ej i så utpräglad grad. Och denna brända jord, med skörbrända stenar, utgjorde fyllningen i grafvarna på denna sida, ofta under omständigheter, som gjorde det tydligt, att den brända jorden funnits på platsen före grafvarnas anläggning.»

Folket i trakten kallar den grusbacke, där alla de nu beskrifna fynden gjorts, Smörkullen. Såsom jag här ofvan (sid. 14) nämnt, har detta äfven annorstädes i Sverige förekommande namn utan tvifvel sin förklaring i en tradition om, att under hednatiden »smörjningar» och andra religiösa ceremonier plägat förrättas på platsen. De nyss omtalade fynden, som ådagalägga, att eldar fordomdags — och såsom ofvan visades tydligen redan på den tid, då grafvarna här anlades, — ofta tändts där, kunna på goda grunder betraktas som minnen af offringar och andra med eld förenade ceremonier på Smörkullen vid Alvastra.

Bland de andra platser i Sverige, som ännu kallas Smörkullen, kunna följande här nämnas: en höjd i Landeryds socken, Hanekinds härad, Östergötland (här ofvan, sid. 14); en stor grafhög i Tumbo socken, Södermanland;[1] en i Döderhults socken, Kalmar län (»Smörkullshorfva»); en by i Jäla socken, Västergötland; ett på långt håll synligt berg i Skredsviks socken, vid den inre ändan

  1. Enligt meddelande af intendenten B. Salin.