I Kernbo liksom i Edsbro är alltså det mest regelbundet af smärre stenar byggda partiet det äldsta, det storsteniga partiet det yngsta.
En motsvarande olikhet i byggnadssätt har jag slutligen kunnat iakttaga i S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna (fig. 3). S:t Olof, som i det stora hela visar en anmärkningsvärd regelbundenhet i stenläggningen, häri kanske endast öfverträftad af den andra stora Sigtunaruinen, S:t Pers kyrka (fig. 4), har dock i västgafveln och i dess närmaste väggpartier oregelbundna, delvis mycket stora stenar, lagda utan hänsyn till rader. Att denna västgafvel i S:t Olof verkligen utgör en senare tillfällig afslutning af den eljest till sin plan enastående kyrkan (jfr fig. 99 i H. Hildebrand, Sveriges Medeltid III) har helt nyligen konstaterats genom gräfningar, af hvilka framgått att kyrkan, åtminstone till sin anläggning haft större utsträckning åt väster. Alltså betecknar äfven här liksom i Edsbro och Kernbo de mera regelbundna, de af smärre, nästan rektangulära, liggande stenar byggda partierna en högre ålder i förhållande till de af oregelbundna, delvis stora och resta stenar bestående partierna.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 743 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 4. S:t Pers kyrkoruin i Sigtuna, sedd från öster. |
Söka vi så förklaringen till denna tillbakagående utveckling, så skola vi helt säkert finna, att här liksom alltid, då en kulturprodukt, utvecklad under en högre kultur, öfverföres till en lägre, inträder åtminstone till en tid en successiv tillbakagång.
I de äldsta, under starkt utländskt inflytande uppförda kyrkorna har man sålunda sökt efterlikna de stora kyrkornas regelbundna kvadrar. Så småningom har det utländska inflytandet aftagit och öfverflyglats af andra, som det synes hufvudsakligen praktiska kraf.
