Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111

sig till Amerika. Om jag vore dansk, skulle jag, det erkänner jag, icke vilja veta af honom, ty han har bevisat,

    nu detta val, så väl som äfven ständernas sammankomst, olagligt, men konungen hade ju lofvat dem, att de skulle uti full frihet få bestämma öfver sitt styrelsesätt, och nu kunde man väl ej gifva sig själf dementi. Konungen af Danmark hade vid landets öfverlämnande genom traktaten i Kiel ej framställt något sådant villkor, hvarför det troligen varit lyckligare, om man icke medgifvit dem denna frihet. Många sorger och obehag skulle kronprinsen säkerligen hafva besparat sig, om han endast tagit landet i besittning under de despotiska former, hvarunder Danmark härskat därstädes, och först sedermera genom en friare regeringsform låtit dem återfå sina naturliga rättigheter att för statens behof beskatta sig själfva och under lagens skydd åtnjuta säkerhet till person och egendom. Alldenstund man emellertid försummat att genast iakttaga detta, måste man nu medgifva norrmännen hvad man på förhand utlofvat och behandla dem såsom ett fritt folk, hvilket vidtagit dessa åtgärder för att därigenom förskaffa sig fördelaktigare villkor, vid en blifvande förening med Sverige. Kronprinsen kunde därför nu endast försöka att rubba den hängifvenhet, som nationen hyste till sin så kallade konung, och minska dennes popularitet samt om möjligt helt och hållet störta honom uti den allmänna opinionen, hvartill han verkligen själf hade gifvit anledning, genom att hvarken ådagalägga någon skicklighet eller något mod.

    Skiöldebrand och Björnstjerna ansågo sig tvungna att tillåta prins Kristian få stanna kvar uti Norge och sammankalla ständerna, emedan de insågo, att ständerna icke skulle komma tillsammans på kallelse utaf konung Karl XIII. Kronprinsen fordrade likväl utaf prins Kristian ett särskildt till konungen af Sverige skriftligen afgifvet löfte att för sig och sina efterkommande afsäga sig den norska kronan. Det var först efter flera öfverläggningar både med prinsen själf och statsråden Collet och Aal, som de båda generalerna lyckades förmå honom, som i början gjorde många svårigheter, att underteckna densamma, hvilket i själfva verket var att underskrifva beviset på sin egen vanära. Redan förut hade de med de båda statsråden kommit öfverens om de särskilda artiklarna, hvilka kronprinsen dock ej ville ratificera, förrän han på förhand fått prinsens skriftliga afsägelse.

    Man märkte vid detta tillfälle tydligt, hvilken stackare prins Kristian verkligen är. I anseende till att någon vapenhvila ännu ej var ingången utan denna först skulle bestämmas genom den föreslagna konventionen, fortgingo fientligheterna, och de svenska trupperna voro uti handgemäng med de norska icke långt från staden