th i stället för t, såsom aflath, sagth, sithiæ, bæþræ; deremot förekommer t i stället för på ett ställe i ordet lanzstingh (I. 58)[1]; c brukas ofta i stället för k, t. ex. oc, sic, fic, sac, marc, callæ, cumma, clæþum, siuct, scal, scra, slict &c.; a och æ omväxla ofta, t. ex. arua, aruæ, æruæ, ofna, ofnæ, kalla, kallæ, wita, witæ, skilias, skiliæs, liuar, lewær, swariæ, wattæ, allær, aræ, dægh, hændæ, uældæ &c.; likaså æ och e, och till och med a, æ, e och i, t. ex æn, en, bonde, bondæ (nomin.), fore, foræ, bathe, bathæ, se, sæ, hæraþe, hæreþa, stande, standæ, standa, iamlanga, iamlængæ, iamlingæ, samman, sammæn, sammen, twe gildi, twe gilde, twe gildæ, annar, annær, annir, siþan, siþæn, siþin, frælsi, frælsæ, fylghi, fylghæ, brunni, brunnæ, bani sac, tyltir eþ, sliki, slikin, sinni (gen. f.), taka, taki, böte, wite, witi, skifti (inf.) &c. Likaså omväxla u, o och ö, t. ex. sun, son, sön, kunu, konu, kono, sokær, oræ, höggær, bönden, bören; i och y, såsom thy, thi, þriþia, thrythia, tiltær eþe, thighyæ; i och u, såsom kuni, mughu, witnu, wurtning, þingu, för kunu, mughi &c.; g eller gh och k, såsom lægisgift, söghær, höghæ, tiuku. På några ställen äro bokstäfver omflyttade, nemligen i banr, I. 2, och withræ, I. 43. Förkortningar förekomma ej ofta; för ællær skrifves ofta ællr utan förkortningstecken för det senare æ. Af skiljetecken brukas i allmänhet blott punkt, dock förekommer någon gång comma (capp. 22, 30); på några ställen har af senare hand blifvit tillsatt ett streck, liknande comma, hvilket jag lemnat utan afseende[2]. Skriffel äro här icke sällsynta, om man ock ej vill dit hänföra åtskilliga grammatikaliska oordentligheter, såsom kunu för konæ, faþur för faþær, han för hanum o. s. v. Stundom hafva ett eller flera ord blifvit skrifna två gånger[3]; ofta är början af ett ord skrifven i slutet af raden och sedan bela ordet i början af nästa rad, då vanligen bokstäfverna på förra raden blifvit märkta med undersatta punkter; detta förekommer dock sällan förr än ungefär i midten af boken[4]. Äfven annars äro misskrifna ord eller bokstäfver ofta märkta med undersatta punkter[5]; stundom äro misskrifna ord eller bokstäfver tillika öfverstrukna, eller endast på senare sättet märkta[6]; stundom äro de utplånade[7]. Ofta äro ord eller hela rader uppenbarligen uteglömda[8]; större delen af I. 49 är utelemnad, troligen i anledning af en i det här förekommande stadgande gjord ändring[9].
- ↑ Thorsen, Skånske Lov, föret. sid. 16, talar om ett i denna handskrift förekommande not. 62 s. 116. &c. ”Tegn, som er så bekjendt især fra gamle islandske og norske Håndskrifter”. Uplysningsvis må anmärkas att detta så kallade Tegn ej är annat än bokstafven ö, hvilken skrifves på flera olika sätt i olika handskrifter. Jfr. Tab. I.
- ↑ I cap. 144 finnes på fyra ställen comma, men, såsom bläckets färg visar, af senare hand tillsatt.
- ↑ Se not. 5 sid. 13; not. 8 s. 53; not. 34 s. 64. &c.
- ↑ Se not. 78 sid. 65; not. 41 s. 66; not. 79 s. 108; not. 62 s. 116. &c.
- ↑ Se not. 43 sid. 30; not. 42 s. 116. &c. Ett ord har fått punkter äfven öfver raden, och ett annat också på sidorna; se not. 26 s. 71; not. 91 s. 377.
- ↑ Se not. 58 sid. 32; not. 78 s. 65; not. 54 s. 134. &c.
- ↑ Se not. 10 sid. 43; not, 47 s. 52; not. 38 s. 75. &c.
- ↑ Se not. 19 sid. 95; not. 13 s. 27; nott. 56, 61 s. 60. &c.
- ↑ Jfr. not. 67 sid. 38, och I. Add. C. 5.
