presterskapets biträde vid anställandet af sådana prof[1]) ej öfverallt kunde genast genomdrifvas, samt att, hvad Sverige beträffar, ehuru Birger Jarl och Konung Magnus Ladulås hade förbudit detta bevisningssätt, hade det i Helsingland åter blifvit uptaget, och detta föranledde Magnus Erikssons förnyade förbud af 1320[2]. Häraf kan för ingen del slutas att i Danmark förbad mot järnbörden först skulle hafva blifvit gjordt i medlet af 14:de århundradet. Då deremot ifrågavarande förordning anför såsom något nytt, att Pawin hawir allum cristnum mannum forbuthit iernbiwrth, och detta ej kan syfta på annat än Påfven Innocentii III:s på Lateranska mötets beslut af år 1215, cap. 18, grundade bref, hvarigenom förbjudes att ”nec quisquam (clericus) purgationi aquæ ferventis vel frigidæ, seu ferri candentis, ritum cuiuslibet benedictionis aut consecrationis impendat”[3], synes det icke vara tvifvelaktigt att, såsom ock K. Ancher[4] och K. Rosenvinge antagit, ifrågavarande förordning är gifven af Valdemar II, ej långt efter år 1215. Att Andreas Sunesson omtalar järnbörd såsom ännu varande i bruk, strider så mycket mindre häremot, som hans arbete i allt fall ej kan vara författadt långt efter nämnda år[5], och förordningen tjenar till ytterligare bevis derpå, att Andreas Sunesson författat sitt arbete innan Lateranska mötets beslut blifvit fattadt och honom bekant. — I några handskrifter (codd. 14, 36, 38 och 85) finnes blott ett utdrag af cap. 1 om stöld i denna förordning, i hvilken omständighet K. Ancher finner ett stöd för den förmodan, att järnbörd längre fortfarit att brukas i tjufmål än i andra saker[6]. Deremot inblanda många yngre handskrifter, och äfven Gemens och Hadorphs editioner af Skånelagen, i denna förordning stycken, som uppenbarligen icke höra dit, och icke heller finnas der i de äldre handskrifterna[7]. Att den Latinska texten af denna förordning är öfversättning af den Danska, och ej tvärtom, är klart af orden in rebus hominum, som visa att öfversättaren misförstått orden i andrum kostum i Danska texten[8]. Förordningen är tryckt på Danska i de äldre editionerna af Skånelagen, och efter Gemens edition är den aftryckt af Resenius i noterna till Jus aulicum antiqvum Norvagicum, sidd. 724–726; på samma ställe sidd. 642, 643 är äfven den Latinska öfversättningen tryckt[9]; efter Resenii edition är åter den Latinska öfversättningen aftryckt i Hickesii Thesaurus linguarum veterum septentrionalium, I. iii. sidd. 38, 39.
I afseende på K. Erik Christofferssons förordning för Skåne, gifven i Nyborg fredagen näst före pingstafton (den 26 Maj) 1284, är att märka att under
- ↑ Vidlöftiga formulärer för de besvärjelser och böner, som af presterna uplästes vid de särskilda slagen af ordalier, äro tryckta efter Baluzius i Walters Corpus iuris German. ant., III. sidd. 559 o. följ.
- ↑ Se ÖGL. Eþs. 17; HelsL. ÆB. 16: pr.
- ↑ Cap. 9. X. 3: 50.
- ↑ Jurid. Skrifter, I. sid. 442.
- ↑ Jfr. sid. CIII ofvanför.
- ↑ Anf. st. sid. 449.
- ↑ Jfr. not. 39 sid. 448. Angående dylika i nyare handskrifter ofta förekommande egenmägtigt gjorda tillägg, se Jurid. Tidsskrift, XV. i. sidd. 49–51. (J. E. Larsens Samlede Skrifter, I. i. sidd. 175–177. Jfr. äfven det sid. XLIX ofvanför anförda exempel.
- ↑ Jfr. Gloss. 1 ordet kost 4.
- ↑ Se N:r 136, sid. C ofvanför.
