Sida:Sveriges Gamla Lagar IX (1859).pdf/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


VII

den numera förlorade fortsättningen har uptagit 3 blad eller något mera (sidd. 3–6 hos Worm), och slutats med K. Erik Eriksson (Menved, † 1319) och hans gemål Ingeborg. Början af den andra konungalängden, hvilken äfven slutas med Erik Eriksson och Ingeborg, saknades deremot redan i Worms tid. Båda dessa konungalängder måste vara författade efter år 1296, då Erik gifte sig med Ingeborg; och då i båda konungalängderna säges: þa uar erik &c., så kan häraf slutas att detta är författadt äfven efter Eriks död, men troligen kort derefter, enär hans efterträdare ej nämnes. Omedelbart efter den andra konungalängdens slut fol. 97 börjas, med röd öfverskrift: hær byrias landamærke mællin danmark ok sueriki, äfvenledes med runor skrifven, den förfalskade berättelsen om mötet på Danaholmen, hvilken berättelse nemligen blifvit på ett orimligt sätt bragt i sammanbang med förtekningen på Vestergötlands gränsorter[1]. Berättelsen om de tre Konungarnes möte är uppenbarligen, icke mindre än gränsförtekningen, hämtad ur tilläggen till den äldre codex af Vestgötalagen, fastän den Danske bearbetaren funnit skäligt att utesluta det som i originalet till den förra berättas om det vid tillfället iakttagna ceremonielet[2]. Nederst på första sidan af fol. 100 äro skrifna två rader musiknoter, med dertill hörande, af samma hand som det nästföregående, med runor skrifna ord: drömdi mik en dröm &c.[3] Öfverst på andra sidan af sista bladet har varit en gammal runskrift, såsom det synes, af samma hand som Skånelagen, men denna skrift är så utplånad, att endast särskilda streck äro synliga. Det öfriga af samma sida innehåller ett meningslöst klutter med runor, som tyckes vara skrifvet af ett barn med en dålig penna. — Efter denna redogörelse för handskriftens innehåll, återkomma vi till den del deraf, som egentligen är föremål för vår upmärksamhet. I afseende på orthographien förekommer här intet annat anmärkningsvärdt, än att i stället för g eller gh inuti och i slutet af orden ofta brukas h. Detta härleder sig från forntidens uttal af många ord, der i stället för det nuvarande g-ljudet

  1. Jfr. VGL. föret. sid. XXXVI, och Svenskt Diplomatarium, I. sidd. 28–31.
  2. Berättelsens Svenska ursprung röjer sig, om man ock annars ej kände förhållandet, deri att Svenska Konungens och ombudens namn äfven här stå i första rummet; och Svenska Konungens samt ombudets från Tiundaland namn äro dessutom skrifna med rödt bläck. Jämför Worm, anf. st. sid. 28, der detta är troget afbildadt. I andra Danska handskrifter, från 15:de och 16:de århundradena, har man infört ceremonielet sålunda förbättradt, att man låtit Norske Konungen hålla Danske Konungens betsel, och Svenske Konungen hans stigbygel; men man har glömt att Svenske Konungen och ombuden innehade första rummet, hvilket alldeles skämmer bort saken. Äfven författaren till Danska Rimkrönikan har glömt att flytta de Svenska ombudens namn efter de Danska; se Den Danske Riimkrönike udg. af C. Molbech, sid. 160.
  3. B. Dudik ytrar i sina Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte, Brünn 1852, sid. 376 not. 2, i afseende på den höga ålder som blifvit tillagd denna handskrift: ”die daselbst angebrachten, ziemlich modern aussehenden Musiknoten in fünf Linien, die unbestritten gleichzeitig sind, machen das hohe Alter des Codex sehr verdächtig”. Härvid är dock att märka, att noterna icke äro skrifna af samma hand som sjelfva lagboken, och att de icke äro skrifna på fem utan, enligt det äldre bruket, på fyra linier. Dudiks mistankar angående handskriftens ålder äro således utan all betydenhet.