Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Karl Gustaf af Leopold


Icke dig ståndaktigheten felat,
offrets krafter hafva trutit blott:
himmelen och jorden hafva delat,
och den sista fordrar ut sin lott.

Genom hvilka skiften hon ledsagad,
hann till målet, såg och säge du:
skön, tillbedd, marterad och beklagad, —
blomma, mask och slutligt ängel nu!

Kampen slutar, skillnans stund är slagen;
i den krets, bland oss hon öfverger,
flärdens öga saknar blott behagen,
men den vises öga saknar mer.

Trogna följerska af hennes öden,
gråt ej att dem öfverståndna se!
Ädel vän var du, men dock är döden
än en bättre af den lidande,

Sen du själf i hälsans glada sköte
främst bland vänner hennes sällhet gjort,
fann hon dig vid grafven sig till möte,
lik en tröstens ängel vid dess port.

Du har gifvit allt, hvad vänskap äger:
vård och tårar, — hennes lif är släckt;
du har bäddat hennes sista läger,
iklädt henne hennes sista dräkt.

Andas nu, och med tillfredsställdt hjärta
se det kvalda stoftet hvila sig,
se, hur denna kind, förtärd af smärta,
detta slutna öga tackar dig!


116