Disa
med kroppen af Hebé och Fröja
på benet af en amason.
Ett skärp af rosor ensamt skryter
kring lifvet af dess lätta dräkt,
och myrten, kring dess hufvud sträckt,
i flätning med syrenen, knyter
dess mörka hår, hvars lockars fläkt
kring hennes axlars liljor flyter.
Så retande i denna bild,
och just då midnattsstundens timma,
från kväll och morgon lika skild,
såg månan i sin fyllnad glimma,
sin vandring Disa trädde an
och reste ut från Vengarns portar
i en kalesch, hvars gyllne spann
med vädrets hastighet försvann
vid loppet af två hvita hjortar.
Men som hon ock den plikten har
att åka på en gång och rida,
en vädur ock tillika var
i betsel ledd vid vagnens sida,
uppå hvars hals, som, vänligt böjd,
sig för sin vackra börda sträckte,
sitt skodda ben från vagnens höjd
hon kring en stoppad sadel räckte.
I slottet Sigtrud mellertid
förtviflad på sitt öde klagar.
“Hvi spardes då till denna tid,
I vrede gudar! mina dagar?
Den nästa morgonsolens blick
utaf mitt folk skall offren skåda;
och ingen tärna finns nog kvick
att i det anbefalldta skick
