Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


de rosor blygsamheten födde,
förundran afbröt alla tvång.
Förtjusta handklapp på en gång
dess vishet, tal och skönhet fira.
Och stödjande emot sin spira,
på tronen Sigtrud reste sig.
“O du,” sad' han, “som nalkas mig!
Om antingen som dödlig kvinna,
till gudarnas förtrogna gjord,
du kommer, eller som gudinna,
att föra själf ditt eget ord,
allt nog: ditt tal, ditt bud skall lydas.
Gån, och kring staden låten tydas,
att offrens blod skall vara skönt,
att allt hvad lagen föreskrifvit
är uppfylldt och fullkomnadt blifvit
och himlens vredgande försont.
Men hvem är du? Bland gudars skara
vill du från egna tempel svara?
Vill du, allenast dödelig,
af dina likar älskad vara?
Befall! Ditt väsen uppenbara,
och säg hur man bör dyrka dig.”"

“Mig tillhör inga tempels ära.
Du ser i mig en dödlig blott,
och Disa, som från Vengarns slott
var kommen att ditt hägn begära,
och i sin glömda bonings famn,
sen hon har uppfyllt himlens vilja,
går att från världens hågkomst skilja
sin rodnad likasom sitt namn.”

“Det är då du,” sad' han, “o Disa,
hvars fägring och förstånd och dygd

166