Ur Götamannasånger eller Dalvisor
Ja, ditt folk, så gladt och godt,
värn af själfva himlen fått,
trotsar krigets lågor
så som klippan vågor.
STÅNDEN.
Första ståndet bondens var.
Trött vid jakt i skogen,
sade han: “Här bor jag kvar,
snart är frukten mogen.”
Stånd han höll och frukten njöt,
odla' sedan, när den tröt,
och från denna samma
alla stånd härstamma.
Ty han hade allt i ett:
armen var hans styrka,
handen konst, försöket vett,
himmelen hans kyrka,
känslan präst, och solens lif
Gud förutan lärors kif;
men mot öfverdådet
mod var kung och rådet.
Dock för stort vardt bondens gräl
då, när skaran öktes.
Allting gick ej mer så väl,
bättre, bättre söktes.
En till strid och en till slöjd,
en till vett och väldets höjd
måtte bonden sätta,
men dock ständigt rätta.
