Thomas Thorild
ett berg af störtande klippor
förlora sin spits i evig natt.
Högst syntes i trolldomsglans
halft öppnad en himmel och körer
af kerubim och serafim
och af helgons skinande kretsar.
Djupast i bergets däld, vrålande
med gny och kvidan, vräkte upp
en afgrund blåröda lågor i moln
af gnistrig, hvirflande rök. Omkring
på svarta klippor djäflar sutto,
grinande vildt. Uppöfver dem,
i afgrundens dystra dunkla,
vidt blänkte af guld ett tempel,
där åsnor, gående upprätt med kronor,
skränade: helig! helig! och gällt
basuner stötte, och folken
darrande kommo, buro fram guld,
guld, som var deras rena blod,
af mödan pressadt ut och härdadt
i kvalets glödande ugn. Främst en
af templets åsnor hölt åt dem en kalk
och af smulor ett fat, då alle,
alle skränade skräckeligen vildt:
“Hvar droppe släcker ett helvete,
och med hvar smula sväljen I
tusende, tusende himlars fröjd
och desse himlars Gud. Amen!”
Näst ofvan templet, i dess gulds
milda sken, ljuft yrade lärde,
kastande tankfullt i rymden ut
linjer, cirklar, paraboler,
ofantliga ord, magiska ljud, färgade bloss
för att af evig grund oss visa
200
