Bengt Lidner
Religion! hvad kärleksdjup! I töcknen hvilken glans! …
Jag skulle dyrka Gud, fast ingen himmel fanns.
För domaren du aldrig bäfvar,
om till förlossaren ditt hjärta kärlek bär.
Döm, yngling! själf, ack! döm, hvad mera himmelskt är.
Men du, som öfver mig i midnattsmolnen sväfvar,
min mor! jag sjunger vid din graf.
Ack! att vid lyrans slag du mig en blick ej jäfvar,
ljuf som den förste kyss i Eden Eva gaf.
★
Omgifven af ett ljus, dit ingen tanke hinner,
Gud! dig ej ögat ser, dig endast hjärtat finner.
En stråle af din nåd mig långt från jorden för:
jag ödets kedja ren i spåren skramla hör,
och kring den jaspis-sjö, där dagens drottning hvilar,
i änglars fria luft med morgonrodnan ilar.
Där blixtra himlar fram! där ljunga världar opp!
Och etern fylls med ljud af deras tordöns lopp,
då månan, matt och blek, ur molnen vålnlik hastar
och stum sitt sorgsna sken på mulna grafvar kastar.
Men, himlars starke bloss! hvad mörker slukar er?
Betäckens I af nattens vingar?
Af skuggan från Guds tron! — Jag opp i skuggan svingar
och änglars herradömen ser.
Hvem här, lik en komet, på tusen stjärnhvalf tågar?
O hjälte! o seraf! … månn jag dig nalkas vågar?
Tör hända du det var, som åskbeväpnad for
och utur Eden dref mitt släktes usla mor?
Men kanske du är den, som hämnaren skall sända
att en gång jordens klot i domsens lågor tända?
216
