Karl Gustaf af Leopold
Må känslan för ett namns beröm
förtjänsten därtill evigt nära!
Beröfvom jorden ej en dröm,
som gjort dess odling, gjort dess ära.
Men ve den dag förnuftets hand,
fullkomligt fri ur fördoms band,
från världens ögon doket rifver
och blottar vid sin facklas bloss
det intet, som belönar oss,
och den förvillelse oss drifver!
Tänd, konstens unga son, ditt bröst
med hopp att seklers undran göra!
Befaren, konungar, en röst,
hvars dom ej hinner edert öra!
Och du, förföljda, glömda dygd,
se, lyckligt stolt, i minnets skygd
din ära ryckt ur grafvens töcken!
En Gud, vårt svaga släktes vän,
satt till dess tröst förblindelsen
vid ingången af lifvets öcken.
Hon ägnade den första stod
åt snillets vård om jordens länder,
och satt, till pris for krigarns blod,
den första krans i dödens händer;
hon lifvar sångarns djärfva slag
med sprittningen af det behag,
odödlighetens känsla väcker;
och forskarn ser, vid lampan böjd,
ur hennes fjärrglas, arm och nöjd,
det ljus, han genom sekler sträcker.
Bryt denna trollmakts gyllne staf,
och inga snillen längre brinna,
88
