råka Er; men tro mig at jag ändå hört mera af Era Legender än i kan tro, ja mera än jag hade önskat!
Hwad kan I hafwa hört om mig, Cousin, jag twiflar intet at ju de förmåner jag skaffat mig under mina resor, upwäckt wår Nations wanliga och oboteliga siukdom, jag menar afwunden, och at jag derföre hatas och baktalas, at ingen kan imitera mig; det är dock intet alla, Cousin, som fälla ett så omildt omdöme om min ringa Person: om mina maner ej stå alla an, så äro de dock ej så olyckelige at wara oangenäma hos den, som en ung Cavalier mäst bör söka at behaga.
Kiära hwilka skulle de wara Cousin?
Jo men rätt det wackra Kiönet, hwad tyckes dig därom Cousin?
Jag tycker så, Grefwe, at I och alla Era Cammerater ha knapt satt näsa i Paris, där fått en Fransysk klädning på Er, miölat Ert hufwud, som ett baketråg, lärt giöra några sprätte-steg, dundra fram mon bleu och siunga några Franska Wisor, för än I tror Er wara så wackra och så angenäma at ingen Flicka kan giöra Er motstånd, ser hon Er blott an, så har hon goda tanckar för Er, niger hon litet så är hon kiär åt Er, och säger hon Er den aldraminsta höflighet, ja då skall weta inbilla I Er fult och fast at spelet är wunnit. Skulle det ock wara några af hwilcka I gode Herrar kunde berömma Er, så kan man wäl gissa af hwad slag de äro. Jag önskar Er lycka, Cousin, mycken lycka!
