Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

32

– § 1, I A n:o 4 –

förmedelst afskiljande af materiell del utaf föremålet ifråga, men då den afskilda delen icke i och för sig omhänderhafts, måste en dylik handling uppfattas endast såsom olofligt brukande. Ännu mera gäller detta om ett blott »slitande» på föremål, dervid den afsöndrade delen icke på något sätt låter sig bestämdt angifva: olofligt begagnande af kläder etc. Annorlunda deremot mjölkande af ko, utdragande af tagel ur hästsvans, afbrytande och medtagande af lackbit, ljusbit etc.: den tillgripna delen existerar här såsom särskildt föremål och blir tjufnadsobjekt (jfr. ofv. om den förändrade uppfattningen, under den historiska utvecklingen, af olofligt mjölkande L. L. B. 42; M. B. 43: 4). Att en än så väsentlig värdeminskning egt rum, kan deremot, vid den förstnämnda typen, icke hindra, att handlingen alltjemnt straffrättsligen framställer sig såsom olofligt brukande (t. ex. tjenarinnan, som använder sin matmoders nya drägt, hvilken i och med förlusten af sin fraicheur förlorar sitt mesta värde): tjufnadens objekt är icke omedelbart värdet, utan saken såsom bärare af värdet. Men i den män brukandet af den främmande saken äfven i yttre (materiellt) afseende närmar sig till fullständig konsumption, kan saken anses i sin helhet tillgripen och sålunda, derest uppsåtet från början haft denna omfattning (jfr. n. II, A, 2), tjufnad föreligga.

4. Värde. Uttrycket i 20: 1 m. 1 »gods eller penningar, jemfördt med uttrycket ib. m. 2 »går värdet ej öfver...» talar ganska afgjordt för att (liksom värdet i och för sig icke är tjufnadsobjekt, j. o. n. 3) lagstiftaren genom tjufnadsinstitutet icke velat skydda eganderätten i och för sig till sak, utan blott såtillvida som saken bärare af värde i betydelsen allmänt värde, marknadsvärde. Äfven rent rationellt sedt, måste denna ståndpunkt gillas, såsom öfverensstämmande med den riktiga psykologiska begränsningen af tjufnadsbrottet (j. n. II B). Det är sålunda icke tillräckligt med »affektionsvärde» (på hvilket lagens uttryck