Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Historisk öfversigt.


I. Rätten före 1734 års Lag.


Genomgående för alla forngermanska rättsregler om tjufnad är den stora strängheten i straffet. Äfven tjufnadens reqvisit är emellertid ganska konstant i de forngermanska rättskällorna. Gemenligen skulle handlingen vid tjufnad rikta sig emot lös sak samt innefatta såväl besittnings- som eganderättskränkning (om det ock stundom förekommer, att en handling uppfattades såsom tjufnad, äfven då blott ettdera af dessa moment förelåg). Konsummationspunkten var vid »handhaft» tjufnad ofta tidigare än i det motsatta fallet, då eganderättskränkningen stundom icke ansågs begången genom blotta bortförandet, utan först genom någon yttre omständighet, som objektiverade tillegnelseuppsåtet (att en tillgripen häst ännu på tredje dagen icke kommit egaren tillhanda, att en tillgripen båt bortförts utom fjorden, der den tillgripits o. s. v.). Ett oundgängligt moment i tjufnadshandlingen var det hemliga utförandet. – Med hänsyn till objektet var skillnaden mellan kulturprodukt och naturprodukt i det hela genomförd, så att endast kulturprodukter voro föremål för tjufnad. Äfven förekom icke sällan ett visst minimivärde såsom reqvisitmoment vid tjufnadsobjektet. – Den forngermanska rättens hufvudsakliga afvikelse från modern rätt, rörande tjufnadsreqvisitet, är sålunda handlingens egenskap af hemlig.

Beträffande tjufnadens struktur använde redan den

forngermanska rätten helt allmänt värdet såsom

1