Sida:Till Visby stads äldsta historia.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 112 —

af de ordalag, i hvilka borgarna berätta om sin seger och sina åtgärder gent emot landsborna (se ofvan s. 104, n. 2). De erkände visserligen, att de handlat brottsligt, men ingalunda mot landsborna, utan mot konungen. Det var därför icke heller fråga om, att de skulle rifva ner murarna igen eller att de icke vidare skulle få vädja till vapnen, utan de förbundo sig blott att icke göra något liknande på egen hand (se nedan). Men landsbygdens nederlag framgår äfven af den förmyndarton, som borgarna inför konungen togo sig gent emot landtmännen. Om dessa nämligen genom ett dumdristigt vågstycke skulle vilja välja en främling till sin furste eller herre och inkalla denne till förfång för den svenske konungen och för dem själfva, så skulle borgarna beredvilligt öppna sina portar för konungen och hans sändebud och efter förmåga bistå dem med att förjaga den främmande herren. Och om samma landsbor djärfdes taga sig det orådet före att kränka konungen i hans rätt eller om några upprorsmakare uppträdde bland dem, så skulle borgarna likaledes så hedersamt som möjligt mottaga konungens sändebud och med råd och dåd vara dem behjälplige att skipa rättvisa öfver landtborna[1].

  1. “Et si contigerit, prefatos Gotenses aliquem extraneum sibi in principem vel dominum eligere, vel in preiudicium dicti domini nostri regis et nostrum ausu temerario advocare, portas ciuitatis nostre domino nostro regi seu quibuscunque fidelibus nunciis suis ad hoc specialiter deputatis liberaliter aperiemus et fideliter astabimus pro posse nostro ad talem extraneum dominum, ab eisdem rurensibus introductum, cum suis fautoribus et complicibus expellendum. Si vero sepedicti Gotenses eundem dominum nostrum in iure suo ausu temerario perturbare presumpserint, vel in aliquo rebelles extiterint, nos per litteras eiusdem domini nostri moniti nuncios suos, si aliquos ad nos destinandos duxerit, honestiori modo quo poterimus colligemus, inuando ipsos infra muros ciuitatis nostre consiliis et auxiliis quibus poterimus pro iusticia ab eisdem rurensibus extorquenda.“