var, men på samma gång hur farliga konungen ansett deras planer vara[1].
Sedan vi sålunda sett, att tyskarnas isoleringssträfvanden varit så energiska, att de varit den förnämsta orsaken både till det inbördes kriget på Gotland och till konungamaktens utomordentliga ingripande, inse vi lättare, hur nödvändigt det varit för visbygotländingarna att helt sluta sig till tyskarna, om de icke skulle alldeles utestängas från handeln och de förmåner de hade däraf.
De olika stegen i denna tillslutning kunna vi af brist på källor ej följa. Af de urkundsantydningar vi hafva, syns dock gången varit den, att först den gotländska
- ↑
Orsakerna till konungens stora framgång ligga ej fullt klara.
Utan tvifvel måste vi söka dem i konungamaktens egen utveckling
denna tid. Som bekant var det vid denna tid som konungamakten gjorde
sig fullt gällande såsom riksenhetsidéns bärare. Den tog initiativ till en
rikslagstiftning och en riksrättskipning. Och i synnerhet försökte
konungamakten att som den allmänna fridens vårdare bestraffa de enskilda
individernas eller de enskilda korporationernas brott mot denna.
Visbyborgarnas tilltag att på egen hand (irrequisita regia maiestate) skaffa
sig af med en besvärlig rival blef en kärkommen anledning för konung
Magnus att få beslå dessa stolta borgare med brott mot friden och att
få göra dem fullständigt beroende af konungamakten. Det var som
fridens målsman han förnämligast lyckades.
Ett intressant exempel på, hur konungamakten började tillämpa de tyska idéerna om regalierätten är hvad som i denna framställning sagts om konung Magnus’ förhållande till murbyggandet i Visby. Konungen ansåg rätten att uppföra murar som ett regale. Borgarna erkände denna åsikt och lofvade därför äfven att för framtiden hålla sina portar öppna för konungen (om de tyska förhållandena se v. Below, Der Ursprung, s. 21).
milium marcharum puri et examinati argenti nos subicimus per presentes, eandem summam pecunie ipsi dilectissimo regi nostro soluturi pro suo libito voluntatis“.
