tilltagsenhet hade tröttat Regenternas tålamod, likasom Presterskapets sjelfsvåldiga lefnad hade uppväckt den skarpsyntare menighetens misstroende; och allmänna så väl som enskillta synoder bemödade sig att förekomma de söndringar, som hotade att utbrista, att qväfva de oordningar, som icke längre kunde fördragas. Känslan af den rådande okunnigheten, längtan efter ett större ljus hade äfven sträckt sig till vår Nord. Då fullmäktige ifrån hela Christenheten kallades till det stora mötet i Ravenna, ursäktade sig Kanikerna i Linköping med sin okunnighet, hemställde till Drottningen och Rådet hvilken Påfve de borde erkänna, och tillade, att “de, som knappt vågade att röra sig för Konungens fogdar, dristade icke sätta sig emot så stora Prelater, hvaraf den minste i kunskaper kunde jemföras med alla Nordens Kapitler”. De Kyrkomöten som här höllos bemödade sig emedlertid att införa ett sedigare lefnadssätt i det andeliga
