älldre, genom en smickrande aktning för sina jemnåriga likar. Han tycktes född att befalla, men den höghet han eftersträfvade, blottade hans svagheter och gjorde honom olycklig; om han icke vunnit en Krona, skulle hans lefnad må hända varit mera lysande, och efterverlden räknat honom ibland sina stora Män.
Den föga del Carl Knutsson, så väl som Christer Nilsson, ännu hade tagit i sitt fäderneslands oroligheter [1], torde mycket hafva bidragit till det företräde som visades dem; ehuru den förre isynnerhet var alltför ärelysten att gilla de afsigter angående Thronföljden, som redan syslosatte Konungen, och öfver hvilka han förmodeligen icke tänkte att begära Svenska Rådets omdöme. Sjelf barnlös, hade Erik redan länge ämnat att göra Hertig Bugislaus af Pomern till sin efterträdare, och Danska Rådet, som i början icke tycktes ogilla
- ↑ Christer Nilsson var likväl redan gammal; Carl Knutsson var blott 27 år.
