sig med Christjern, och andra tycktes endast afbida tillfället att kunna göra det; förgäfves förmådde han den Legat, som Påfven skickat åt Norden, att kalla Christjern till ansvar för sitt uppförande: Prelaternas befallningar hade redan förlorat sin fordna helgd, och man vågade stundom att trotsa dem. På mötet i Rönneby, som sedan flyttades till Awaskär, hade icke heller någonting blifvit afgjordt. Kriget utbrast derefter i full låga, och Småland härjades af Olof Axelsson.
Carl sammankallade Ständerna till början af följande året (1452). Han fick löfte om bistånd, och före vårens ankomst befann han sig redan i spetsen för en här af 60,000 man. Skåne var utan försvar, och den is, som uppfyllde sundet, hindrade Danska tropparna att komma till dess bistånd. Större delen af detta landskap blef således förhärjad, men Carl kunde icke en gång eröfra Biskopsgården i Lund, och de härar han skickat åt
