fiender fann han likväl nödigt att smickra det parti hvars ovilja han icke kunde misskänna, och låtsade ett förtroende, som besvarades med ännu större förställning, emedan han sjelf blef bedragen deraf. Carl, då han tågade ned åt landet för att återtaga Öland, hade anmodat Jöns Bengtsson att sammankalla allmogen i Upland, för att dermed öka sin här, och Prelaten dröjde icke att uppfylla en förrättning som instämde så väl med hans önskningar. Men det var icke för att understödja Carls företagande, det var för att störta honom ifrån thronen, som han samlade menigheten. Redan var planen färdig att verkställas, redan utspriddes omkring landet många berättelser om Konungens orättvisa och grymhet, och Prelatens efterdöme hänförde äfven dem, som eljest, kan hända, skulle tvekat att deltaga i upproret. Säker om ett talrikt anhang inträdde Jöns Bengtsson i Upsala Domkyrka och nedlade sin Biskopsskrud
