han fram till Strengnäs; några utskickade partier söka fienderna, men finna dem icke, och deras egenkärlek inbillade sig genast att Jöns Bengtsson icke vågat afbida deras ankomst, att bönderna, som fruktade att strida mot beväpnade troppar, flytt innan de sågo sina besegrare nalkas. Carl, smickrad af denna föreställning, var nog obetänksam att utan vidare granskning antaga den. Han försummar alla försigtighets-steg, han tillåter allt sitt folk att öfverlemna sig åt sömnen och hvilan, och de väckas först af den öfverraskande fienden. Ärkebiskopen har obemärkt nalkats under nattens tystnad, och i gryningen anfaller han den sofvande hären, som finner sig slagen innan den hunnit att samlas. Endast en liten del vågar göra motstånd, de öfrige gömma sig öfver allt hvar de tro sig finna en fristad; hästen undanskjutes för Konungen, han sjelf känner sig sårad, och äger ingen annan räddning än flyckten.
