1457), då alla gamla förbindelser emellan Nordens trenne Riken blefvo förnyade, och på Riksdagen i Skara[1] beslöts allmänneligen, att efter den regerande Konungens död skulle hans ällsta son vara arftagare till Dannemarks, Sveriges och Norriges kronor. Landskaperna och städerna i Sverige bekräftade sedan, genom särskilta sammankomster, den arfsrätt som tillades Christjerns efterkommande. Carls vägran att erkänna de domare, som i Stockholm skulle pröfva hans gerningar, hindrade icke heller Christjern att vid denna domstol anföra sina klagomål, och alla Carls egendomar blefvo ansedda som förbrutna, med undantag af någon arfsrätt som tilldömdes hans döttrar. Den vinst som härigenom tillföll Christjern ökades icke långt derefter genom de skatter, som Carl anförtrott åt Svartbrödra-Munkarna, och hvilka de sjelfva upptäckte. En ansenlig lifgeding, som tillades hans
- ↑ Den hölls i början af år 1458.
