öfverens med Dalkarlarne att de skulle angripa Danska lägret på den ena sidan, då han sjelf, med 10,000 man, skulle bistå dem från den andra.
Tiden var utsatt, men hans fiender fingo någon underrättelse om förehafvandet och beslöto att förekomma det. De ryckte emot Dalkarlarne dagen innan anfallet skulle ske, och genom soldaternas tilltagsenhet att vada öfver strömmen vunno de en betydelig seger och togo flera Svenska fanor. Dessa upprestes på Brunkeberg, och Sturen, som igenkände dem, utan att hafva fått någon kunskap om det föregående slaget, trodde sig redan se sina landsmän på slagfältet. Han gjorde således det öfverenskomna utfallet, men fann en fiende, som var beredd derpå, och kunde med möda göra sitt återtåg. En sådan framgång hade redan följdt Danska vapnen, innan Johan anlände; men Dalkarlarne, ehuru en gång slagna, hade åter samlat sig, och Sturen, ehuru
