förut låtit förstå: att de särskilta löften Konungen gifvit hvart Rike voro oförenliga; att emedan regeringsformen lemnade nästan hela styrelsen i Rådets händer, så att Konungen, om han ville uppfylla sin ed, icke var annat än Rådets Organ, och hvart Rike hade sitt enskilta intresse att iakttaga, borde han, så snart han reste ifrån det ena till det andra, likasom glömma alla sina förra förhållanden. Att de som mest omgåfvo Konungen hade det största inflytande på honom bör icke väcka vår förundran, och således icke heller den lilla fördom han hade för Dannemark, i hvars sköte han var född, bland hvars innevånare han emottagit sina första begrepp. Det var således naturligt att han icke gerna beröfvade sitt fädernesland de eröfringar, som genom en lång besittning tycktes hafva blifvit införlifvade dermed. Den vana han hade fått ifrån barndomen att anse de Svenska såsom benägna till uppror, torde också kunna förklara den
