länder, hade hon nu hunnit sitt mål. Den första af sitt kön, som i Norden ännu varit regerande, skulle hon, genom hvad hon redan gjordt, blifvit värdig den ryktbarhet som ovanliga menniskor förtjena; men hennes snille fordrade en sällsyntare ära. Att under en enda Monark, för alltid, sammanbinda dessa Stater, att förena trenne särskilta Folk, som oupphörligen använt sina krafter till hvarannans förstöring, att utsläcka en åldrad afvundssjuka, döda det hat som alltid brunnit emellan angränsande Riken; med ett ord: at skapa en Monarki, mäktigare än de flesta af sina samtida, se der målet för Margaretas önskningar, upplösningen af hennes planer. Med en vis försigtighet hade hon närmat sig till detta mål. I de Riken hon styrde fann hon Regentens myndighet inskränkt af Presterskapet och den mäktigare Adeln: Norrige, det är sannt, visade mera undergifvenhet, och Waldemars slughet hade i Dannemark förstått att verkställa allt hvad han önskade; men oenigheterna innom Konungahuset hade deremot i Sverige ökat fåväldets styrka, och ett tomt namn hade åtföljt Kronans glans. Det var förgäfves att våga ett försök emot båda dessa Stånd,
