Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37

Som vårt resgods var poletterat till Köpenhamn, behövde vi icke bry oss om det. Min farbror följde det dock med ängsliga blickar, när det fördes ombord och försvann i lastrummet,

Nu visade det sig, att ångbåten icke skulle gå förrän på aftonen. Vi fingo alltså tillbringa vår dag i Kiel så gott vi kunde. En kvart över tio på kvällen kastades loss, och vi ångade ut på Stora Bält.

Natten var mörk. Det blåste, och sjön gick hög. Några ljus syntes på kusten, och om en stund sågo vi en blänkfyr; det är allt vad jag minns av denna första överfart.

Klockan sju på morgonen landstego vi i Korsör, en liten stad på västra kusten av Seeland. Från båten kommo vi direkt upp på ett annat tåg, som förde oss genom ett landskap, vilket icke var mindre flackt än de holsteinska slätterna.

Slutligen, klockan tio följande morgon, voro vi framme i Köpenhamn. Våra saker lastades på en vagn och blevo jämte oss själva transporterade till hotell Fenix vid Bredgade. Det tog en halvtimme, ty bangården ligger utanför staden. Min farbror gjorde en hastig toalett och tog mig sedan med sig ut. Portieren på hotellet talade tyska och engelska, men professorn, som kunde alla språk, tilltalade honom på danska, och det var på danska som han visade oss vägen till museet för nordiska fornsaker.

Intendenten för detta muséum, den lärde professor Thomson, var en god vän till konsuln i Hamburg.

Professor Thomson ställde sig genast till vårt förfogande, och vi begåvo oss nedåt hamnen för att söka någon lägenhet till Island.

Jag hade hoppats, att det ej skulle lyckas, men jag bedrog mig. En liten dansk skonert, Valkyrian, skulle avsegla till Reykjavik den 2 juni. Kapten Bjarne — så hette befälhavaren — var ombord, och hans blivande passagerare tryckte i sin förtjusning hans hand så kraftigt, att han kunnat krama sönder den, Den hederlige kaptenen var litet förvånad över sådana känsloyttringar. Det var hans yrke att segla till Island, och att så göra föreföll honom som den naturligaste sak i världen. Min