hittiga. Du kan ju säga, att du i vintras gjorde skulder nere i Gardone, som mamma inte vet av och som du ville avbetala i hemlighet. Farfar vet, att farbror alltid håller oss så knappt. Och förresten är det ju inte någon sådan svår osanning, ty när allt kommer omkring, kan det väl vara den gamla herrn likgiltigt, om skulderna skola betalas här eller i Gardone.
Jag anförtror mig således åt din klokhet, Hilde. Kan du förresten skaffa mig litet mer, så blir jag dig mycket tacksam, ty med de femhundra klarar jag endast av de allra värsta skulderna. Gör alltså ditt bästa, men utan att nämna mitt namn hör du det? Det är riktigt skamligt av farbror att hålla mig så knappt. På så litet kan man inte reda sig, om man vill föra ett hyggligt liv, och jag vill dock njuta litet av min ungdom. Det måtte väl du ha förståelse för, du muntra lilla Trollslända! Kom alltså din stackars bror till hjälp. Farfar Born är rik, han ger dig med nöje pengarna, och tänk, vad det måtte kännas härligt för dig att veta, att du har hjälpt mig!
Icke sant, kära syster, du uppfyller min bön? Jag vet, alt du inte kan vara glad och lycklig, när du vet, att din bror befinner sig i nöd och sorg och måste lida umbäranden. Du kommer att hjälpa honom med glädje, eftersom det endast beror på dig. Det hoppas med tillförsikt
Din Hugo.
Hilde satt stel och orörlig. All färg hade
försvunnit ur hennes ansikte, och ångest och förfäran
talade ur de eljest så muntra ögonen. Hade Hugo
redan sjunkit så djupt, så fruktansvärt djupt? Hon
läste hastigt igenom brevet ännu en gång. Nej, hon
hade icke misstagit sig, med grym tydlighet trängde
vart och ett av hans ord in i hennes själ. Tårar
strömmade över hennes kinder. Hon hade alltid ansett
brodern lättsinnig, men att han så kallblodigt skulle taga
henne i anspråk för sitt lättsinne, hade hon icke
