ungdomliga systrar! Vi skola kanhända få se le devin du village, eller Thaarups herrliga Peters bröllop.»
»Ni, baron Fredrik, med er teater!» sade blondinen. »Skådespel! Hvad skulle det tjena till? Ni vet nog att icke all verldens skådespel kunna häfva förtrollningen! blott en bal, en riktigt fulltonig bal, förmår att lösa den och gifva oss en kort timmes frihet.»
Jag vill förgäfves söka att beskrifva min förvåning vid hvad jag hörde. Ty till och med den var icke någon vanlig, frisk, lefvande, med rädsla blandad förvåning; den hade något af det fatalistiska lugn hvarmed man i drömmen ser det sällsammaste, det omöjligaste försiggå. Det var menskliga ord jag hörde, men ingalunda menskliga stämmor; det var icke en gång naturljud, det ljöd mera som friktionen af hvarjehanda liflösa föremål. Och dock nådde dessa ord mig med en skärande tydlighet, som om de hviskats rakt in i mitt öra, eller snarare som om hvarje nerv varit ett öra. Teaterbaronens hade ett slags klang, men dof, som när man slår med knogen på ett sprucket kar eller på något remnadt träd. Damernas närmade sig vindens verkningar, när denna hviner genom ett visst slags rör eller en spricka. Isynnerhet var detta händelsen med brunetten, den nämnda grefvinnan Juliana, hvars stämma hade något klagande i sig hvar gång den steg eller föll.
»En bal!» hven hon. »Ack det är visst fem och tjugu, år sedan. Inte sannt? Mr le Maréchal de camp, min högst ärade, nådige svärfar, ni minns nog sista balen som stod i denna sal?»
»Visst minns jag den», brummade den jernklädde, — det klang i mina öron alldeles som när man talar i ett tomt vinfat. — »Det var när dubbelbröloppet stod här. Mille tonnerres! sedan ni stod brud, ma chère belle, har ingen skönare, charmantare af min ätts döttrar sväfvat öfver golfet i dansen än dessa begge brudar. Vår ärevördiga abbedissa här vid fönstret kan inte få ur sitt hufvud att hon hela aftonen sett
