uppmuntran han åtnjuter; att hon känner sig införlifvad i samma andens brödraskap som han. Hvad är det som hindrar henne? vill man invända. Jo, der är hinder. Dessa fördelar, de tillbjudas henne icke, de komma henne icke tillmötes, de måste gripas och fordras, och — der förutsattes i tysthet, att hon icke skall gripa, icke skall fordra. I vårt nationalmedvetande finnes der ännu ingen sådan plats för konstnärinnan, der har aldrig funnits någon. Måhända skall ett halft århundrade gå förbi innan en sådan beredes henne. En qvinna existerar hos oss blott i och genom familjen, det är mannen; beröfvad detta tillträdestecken till lifvet och dess högre och bättre intressen är hon intet, intet, vore hon än snillrik som Aurore Dudevant och statsklok som M:me Staël. Öfver den ensamma qvinnan ha århundraden uttalat sitt mene tekel; invigt henne till att dö, men icke till att lefva, invigt henne till saknadens, ensamhetens och glömskans död. Men huru skall en författarinna, hvars kall det blef att skildra, att återgifva lifvet i dess många, för mängden dolda uppenbarelser, kunna göra detta, när hon är utestängd derifrån? I egenskap af bi fordrar man bästa vara, men bien få icke »svärma.» I hennes skrifter får icke finnas något som är tråkigt, inskränkt, trivialt; ungdom och friskhet böra strömma deri, men sjelf är hon länkad vid det som är smått, trivialt — tråkigt. Vill någon lösgöra sig, så betraktas detta som ett ingrepp, som en förbrytelse. Kommer ett af dessa momenter i vårt samfundslif, då detta liksom slår ut i blomma, till fest, så älskar hon sådana momenter och vill vara med; men den ensamma qvinnan är icke bjuden till lifvets fester. Hon vill sjelf söka lifvet, hon vill söka det i nya bilder och förhållanden, i umgänget med själsfränder, hon vill samla till kupan: för den ensamma qvinnan, för den utpekade sluter sig allt. Qvinnorna sjelfva betrakta henne med största misstro; de anse henne knappt som hörande till deras klass, ehuru hon kan peka på sin
