ankomst till Berlin, att Rachel och hennes man Varnhagen v. Ense bodde i en stor, mycket gammal gård vid Mauerstrasse, belägen midtför mynningen af »französische Strasse.» Här hafva de begge aflidit, dock med ett betydligt mellanrum af år; hon redan år 1833 och han nära 30 år sednare. Samma fromma längtan som kommer en att besöka grafvar dref mig att uppsöka det hus der detta märkliga menniskopar har bott. I det omnämnda arbetet heter det:
»Det var ett stort, palatslikt hus, hvilket tycktes vara skapadt att emottaga sällskap. Den ansenliga portalen, den breda, beqväma trappan, de af spegelglas dolda ingångsdörrarna i första våningen, bänkarna för de väntande tjenarne hade något förnämt, gästfritt med sig. Trädde man från förstugan in i rummen, så befann man sig först i ett stort bibliothek, hvilket straxt antydde de begge elementer, som rådde hos Varnhagen: verldsmannen och den lärde.»
Efter denna mycket tydliga och rediga anvisning gick jag ut en af de vackra solskensdagarna som vi hela oktober haft härnere. Det betecknade stället af gatan var lätt att finna; men här lågo icke mindre än tre palatsliknande hus vid sidan af hvarandra, framför utloppet af »französische Strasse», och husnumret, som jag noga hade lagt på minnet, började att vackla emellan lika så många siffror. Det gällde att gissa sig fram. Instinkten skulle icke bedraga mig. Jag gick in i ett af dem. I vestibulen stod jag plötsligen framför en kämpastor person i livré. Eget nog hade jag icke tänkt på att träffa någon; hela gården hade föresväfvat mig mausoléaktigt tom. Livrémannen stod der emellertid; han såg min osäkra, sökande min, och för att säga något frågade jag hvem som bodde här i huset. »Hier wohnen viele hohen Herrschaften», sade han med all den sjelfkänsla detta medvetande oundgängligt meddelar lakejen. »Wünschen Sie Jemanden zu sprechen?» tillade han med en artig bugning. Hvad skulle jag svara? . . . »Nej», sade jag,
