Den här sidan har korrekturlästs
61
Maria wid Femton år.
En liten flicka, det är jag!
Ibland så stark, ibland så svag.
Mig sjelf jag icke riktigt fattar,
Jag stundom gråter, stundom skrattar.
Mitt väsen är en gåta, men
Dess lösning! ja, hvem löser den? —
Dock ingen må mig den förklara,
Ty som jag är, så vill jag vara.
En verld uti mitt bröst jag bär,
Och denna verld mitt hjerta är,
Fast ej i glans en drottnings like,
Har mången dock ett sämre rike.
I yppig purpur mången står,
Och purpurn ned till foten går,
Men min, den fladdrar ej för vinden,
Min purpur bär jag uppå kinden.
På bröllopp leker ej min håg,
Jag gungar på den fria våg,
Och ordnar, hvad man än må tycka,
Min egen lefnadsfröjd och lycka.
