KRIGSHÄNDELSER TILL OCH MED UTGÅNGEN AV 1916.
DET RUMÄNSKA FÄLTTÅGET.
Under loppet av krigsåren 1915—16 ställde vårt politiska läge i förhållande till Rumänien ovanligt stora fordringar icke blott på vår politiska ledning utan även på vår krigsledning. Det är en billig vishet att, efter Rumäniens inträde i våra fienders krets och inför våra otillräckliga militära förberedelser gent emot den nye motståndaren, uttala en skarp dom över våra dåtida ansvariga myndigheter och personer. Dylika omdömen, i de flesta fall uppbyggda på villkorliga påståenden, utan kännedom om de verkliga tilldragelserna, påminna mig om ett yttrande av Fichte i hans »Tal till tyska nationen», varuti han talar om det slags författare, som först sedan resultatet föreligger, veta, vad som borde hava skett.
Det torde väl icke råda något tvivel om, att ententen i vårt läge senast 1915 skulle undanröjt den rumänska faran eller kanske rättare sagt det rumänska militära hotet, och därvid till och med genom sådana medel, som kom till användning emot Grekland. Som det senare skulle visa sig, drevs Rumänien på sommaren 1916 genom ett ultimatum från ententen in uti krigsvirveln, i det att det uppfordrades att antingen omedelbart skrida till anfall eller också för alltid avstå från sina förstoringsplaner. En liknande
