Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
169
AUGUST STRINDBERG.

poetiska produktionen inom Sverige varit tämligen mager. Vi berömma oss i allmänhet af det lugn och det rika jämnmått, som fördelaktigt utmärker vårt kära fädernesland framför andra mindre lyckligt lottade länder. Men att ett dylikt beprisadt lugn på vissa håll kan blifva liktydigt med stagnation, därpå är vår nutida literatur — eller var den åtminstone för ej länge sedan — ett tydligt bevis.

Strindberg är otvifvelaktigt den ende i Sverige af det nyare slägtet, som är en författare af rang. Han är ett fullkomligt barn af sin tid, och han är lika intressant i sina misstag som i sina förtjänster, lika utprägladt originel, vare sig han, som i första akten af Mäster Olof, höjer sig i jämnbredd med skaldekonstens stormän eller i Nya riket gör sig skyldig till saker, som mildast taladt äro honom ovärdiga. Det är ett stort misstag, hvad man från åtskilliga håll hört, att den, som skrifvit »Nya riket,» för alltid »gjort sig omöjlig», som det heter. Det är blott medelmåttor, som kunna göra sig omöjliga. Med Strindbergs geni är det egentligen ingen konst att bringa ett förgånget i glömska. Saken i fråga blir ju ej bättre för det. Men så förhåller det sig i alla fall.

Strindberg har behöft lång tid, innan han, som man säger, slog sig igenom. Den efter »Röda rummet» utgifna, särskildt i psykologiskt afseende mycket intressanta samlingen I Vårbrytningen lämnar tydliga bevis härför. Ty det är ingen liten samling denna, och den innehåller det mesta, af hvad på olika håll var skrifvet af Strindberg, innan