bespisade honom med Herrans högwärdige Nattward. Hwarefter han lät sig förmerkia wara redebogen och oförfärad til döden; tröstade så sin hustru, song några Psalmer, och bad änteligen them, som närmast stodo, at de wille ei lenge martera och plåga hans krop, vtan gifwa honom straxt et dödeligit skott. Hwarpå en Bonde-dreng straxt war ferdig at låta et lod vtur en bössa gå honom genom lifwet. Men han dödde intet ther af, ei heller af thet andra skottet som han, på anmodan, fick af en skächta lagt på en stålboga, genom en annan vng Dalekarl, vtan stalp allenast omkull på ryggen, ref vp kläderna sielf och kende efter såret vti bröstet. Måste förthenskul then tredie fram, som satte med en bössa honom midt vppå hjertat, och ther af dödde han. Sedan rusade Bönderna til hans gård, bruto sig in genom porten, slogo sönder dörarna, och höggo i stycker sönder bord, stohlar, och benkar; refwo och sönder all seng-kläde, som the kommo öfwer. Men thet som war af jern, messing och koppar, togo the til sig. Sedan sökte the efter ägodelar och funno vti Tunnor monga silf-kannor, skålar, stop, kosor, och en stor hop med skeder, alt af silfwer. En stor Summa Guld och penningar, som hustrun hade vndangömt, och gerna welat hafwat at tilgå efter thenna olyckan, funno the ock igen, tillika med hennes dyrbara kläder, guldkädior, armband, ringar och ett särdeles skrin med monga penningar, som någre af hennes grannar hade i sina gömmor, men blef af en tiänste-piga rögdt. Straxt ther efter fingo de fatt på Erland Biörnsson och Jacob Näf, samt de tre gamle Hof-Män, Carl Bengtsson, Jöran Bonde, och Olof Gudmundsson, som alle höllos fångna i Thuna Prästegård. The blefwo hwar och en vtförde på Kyrkiowallen och af allmogen hårdt tiltalte. Erland Biörnsson blef tilfrågader, hwarföre han hade framfört falskt bref och (som de sade,) lugit at Konungen lefde? The wille förthenskul i sanning weta af honom, om han hade sielf sedt Konungen med sin egen ögon i Riket eller icke? Hwilket efter Erland Biörnsson icke kunde säga, ropade hela hopen på honom, at han war en lögnare och osanningsman. Jacob Näf förwitades han otilbörliga och obeskedliga tal, som han haft om Hertigen tu år tilförene, och at han icke heller nu thenna gången hade kunnat sitta med ro hemma på sin
