Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Om Bertha vetat, när Betti gått,
Att hon skref till sin vän och kusin,
Att hans bittra kalk hon skall mildra, blott
Med en droppe af ädelt vin;
Om hon sett, att i brefvet ett ord der stod
Om ett straff, som han fick för sin skuld,
Och sedan en maning att fatta mod:
Gud vore den ångrande huld;
Och sist en bön, en vacker bön
Att förlåta hvad Bertha gjort,
Ty god hon vore så visst som skön
Och glömde sin vrede så fort;
Då kanske det röda bladet, som ljög,
Än varit från svärta rent,
Och den suck, som till slut ur barmen sig smög,
Ej kommit, som nu, — för sent.
Och år hade flytt, och nu klingar
Musiken till sprittande dansen,
Och blomma kring blomma sig slingar.
Han lefver, den skimrande kransen!
