Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 142 —

Den stora, den lilla! För Alberts blick
Som hvirflar det gick;
Och nog var den der berättelsen egen.
Men se: den lilla, hon kommer der!
Ett bref hon bär,
Och till honom hon ställer de spänstiga stegen.

Hon neg, men med högburet hufvud; hon log,
Och brefvet han tog,
Men vände från flickan sin blick med möda,
Ty der stod hon: en natt i sin morgonväkt!
Så sorgens drägt
Bröt af mot de kinder så rosenröda.

Han läste, men töcken kring ögat sig göt,
Och åter han slöt,
Ty stilen han kände, och barnet han kände:
En liten cypress, men med rosor i topp,
Ett svartklädt hopp,
Hon stod der. — Han vet, hvem den lilla sände.

Hon stod der ej längre, hon låg vid hans barm,
Så rodnande varm.