Den här sidan har korrekturlästs
Men rimfrost gnistrar i morgonens glans
På georginer och astrar,
Som än stå friska och fläta sin krans
Kring foten af slottets pilastrar.
Derinne var allt så tyst, så tomt,
Allt låg som i stum förbidan;
En pudel, som vakar på trappan fromt,
Har slumrat mot morgonsidan.
Nu klang ett fönster och upp han spratt,
Den kloke, lurfvige hunden,
Men som han ej sofvit förut i natt,
Så väcktes han ej ur blunden.
Det var der borta som fönstret klang,
I hyddan vid trädgårdsmuren:
Canarieparet bak’ gallret sprang
Och sjöng sin kärlek i buren.
Dess herskarinna, ännu ej klädd,
Re’n längtar ut från sin kammar
Och står vid spegeln framför sin bädd
Och de bruna flätorna kammar.
