Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 95 —

Ah, ser du den ungmön? En dråplig figur
Med ögon och lockar af sydländsk natur,
Men med nordiska trotset på pannan.
På barmen bo tusen bevingade spratt,
Och på läpparne dallrar ett klingande skratt,
När hon fångar en krans från en annan.

Och kastar hon kransen, så flyger han opp
I svindlande fart öfver lindarnas topp,
Så att flickorna undra och hissna;
Men förtjust hon sig höjer så lätt på tå,
Som ville hon flyga mot skyn också,
För att slippa på jorden att vissna.

Dock hvad nu? Har hon tröttnat, den stolta mö?
Till marken hon sänker sitt smidiga spö
Och blickar mot husets veranda;
Och barmens vågor gå högre än,
Medan ögat spanar och spanar igen,
Likt en irrande and, som vill landa.

Se der! Nu fann hon sitt mål helt visst:
Der står han ju stödd emot pelarens list,
Den unge, vackre studenten;
Student — det ser man på mössan lätt,