Hoppa till innehållet

Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

sin evnuck, evnucken slaven; slaven
kallade en handfull män från slottets vakt.
När för slaven dessa anmält, att de hört,
och han sagt det för evnucken och evnucken för
storviziren, bugade sig denne,
och sultanen tog sin päls och tog sitt rör.

Det var skumt därute, var som varje hus
blundade med luckorna för sömn tillreds.
Över tak och minaret sken månen,
tunn och spinkig som en avklippt nagelspets.
På ett brandrött portvalvs tröskel satt en flock
danserskor med mynt på hår och hals och bröst.
Långt på avstånd hördes genom mörkret
deras lutor och melodiskt veka röst:

»Oj! Oj! Ya habibi!
Hoj! Hoj! Kun tabibi!
Kom, kom, min älskade nu,
bliv min läkare du!»

Först gick Arslan, stammande och ömklig nog
med turbanen sliten från sin runda svål,
vilken kal och rakad sken vid lyktan
som en blank och diskad, upp- och nedvänd skål.
Så kom mässingslyktan, buren på en stång
av två magerbenta negrer. Bredvid dem
skred sultanen själv och storviziren
mellan negerknektarna, som voro fem.