122
Stallet drog sig åt Rheintrakten
Och jag kom så med på jagten,
Drifven dit af fosterländsk
Känsla och lättsinne lika.
Hoppet svällde, som de rika
”Stackarna vid Wosnesensk.”[1]
Ha! jag egde blott geväret,
Två tjog skott i bandoleret;
Ingen enda möbel mer
Än fängnålen och skurstickan
I mitt commiss-skrin — och. flickan
I mitt hjertas högqvarter.
Men mot Ceciles kärlek ringa
Var allt jordiskt gods — Ack! inga
Skatter denna vägde opp;
Själen, som kappränningshingsten,
Flux vi kopplat, till den tingsten
Flög i hvinande' galopp.
Som en iössläppt galning, stormen
Yrade omkring platformen,
Der jag gick på post — och dref,
Grubblande i midnattsstunden,
När Belmont, som kom med runden,
Smög till mig ett sorgebref.
Griften, fast i lösen mången
Suck jag honom bjöd, den gången
Ej ranzon tog af mig; men — —
Hon är multnad längesedan,
Som ett annat lik; — dock! svedan
Bränner i mitt sinne än.
- ↑ Anakronismen torde förbises.
