Det finnes kärlek. Ifrån alla läppar
Han brusar fram i underbara toner.
Han uppenbarar sig i ljud och färgor,
Och lika skönt likväl på alla språk.
I lunden, i den gröna helgedomen
Zefyren smyger sig och kysser jorden,
Och vid hans kyss hon föder ljufva blomstren.
De äro barn af en Platonisk kärlek.
Och sjelfva träden med de gröna tungor
Bekänna uti qvällen för hvarannan,
Ljuft hviskande, sin underbara kärlek,
Och böja sina hufvuden att kyssas
I qvällens skymning, när som ingen ser dem.
Och blomstren älska ock, fast de ej tungor
Ha fått, för att det säga för hvarannan.
De tyst med tårar på hvarann blott se
Och fastän stumma de hvarann förstå.
Ett språk, mer skönt, på jorden icke talas
Än det som af de älskande uppfunnits:
Då varma blicken företräder tungan.
Sjelf bäcken, slutande med trogna armar
Intill sitt bröst Lemoniaden gröna
Klädd uti guld och lefvande rubiner,
Om kärlek suckar uti brutna toner.
Natur! jag fattat väl ditt hjertas mening,
Din blomsterskrift och dina fåglars språk.
Till dem du skref med eld en skön förklaring,
