Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
329
§ 85. Heliga djur.

Väderhane, hänvisar till samma gamla folkbruk. Likaledes återfinna vi hanen, såsom röd eller förgylld Kyrkotupp, å den betydelsefulla tornspiran på våra svenska medeltids-kyrkor. Alla spår hänvisa således till ett forntida föreställningssätt, enligt hvilket hanens eller tuppens anseende för helighet förbinder sig med våra fäders uråldriga dyrkan af solen, ljuset och elden.

Tilläfventyrs har äfven koltrasten, som i Wärend heter Solsvärta, en gång varit åt solen helgad, likasom göken och andra sommar-foglar; men vi hafva derom icke funnit någon häntydning i den lefvande folktron.

Ibland djur, som ännu anses för heliga, på grund af ett vid dem fästadt mythiskt föreställningssätt af den högsta ålder, är äfven Ormen. Folktron har således ännu åtskilligt att förtälja om den mythiska Hjul-ormen, som biter sig i stjerten och sedan rullar fram såsom ett hjul. Likaledes omtalas den mythiska Lind-ormen, som var så stark, att han kunde bryta ned de största träd, och så stor, att då han fordom gick fram nära den gamla Hönsehylte-skans, bildade han ån, som nu slingrar sig emellan sjöarne. Men framför allt synes folktron om ormens helighet grundad i ett urgammalt föreställningssätt, enligt hvilket menniskoväsenet efter döden blir till en stor orm eller drake, som lägger sig att rufva på det gods, som menniskan under lifvet nedgräft i jorden. Vi få längre fram redogöra för detta mythiska väsen, som ännu är allmänt kändt i Wärend, och vilja här blott hafva anmärkt, att när Wärendsbon får se en orm, tror han sig ännu kunna döfva honom genom