likväl alltid såsom rent yttre, äfven när de hade sin rot i hennes egna känslor, föreställningar och lidelser.
På denna ståndpunkt, af en i anlag rikt begåfvad, ehuru ännu rå ursprunglighet, kommo våra invandrande förfäder i beröring med ett vildt skogsfolk, främmande till språk, till seder och till religiösa föreställningar. Detta skogs-folk har nemligen, efter den svenska sägnens bestämda vittnesbörd, en gång innehaft hela vårt land, ända nedifrån Skånes hafs-kust och upp till Norrlands fjälltrakter, så att i många af våra landskap knappast förekommer en berg-ås, eller en skogs-backe, hvarom icke sägnen förtäljer, att han en gång varit bebodd af detta främmande slägte. Afskilja vi nu, ur dessa lokal-sägner, allt hvad som tydligen härrör från forntida öfvertro, men fasthålla de allmänna drag som ega full ethnologisk bestämdhet, så framgår tydligt, att urbyggarne i vårt land varit karakteriserade genom liten vext, gnällande stämma, och skyggt, men tillika listigt lynne. De gingo klädda i grå skinnkläder, med en liten röd pinnhätta på hufvudet. Deras boning var en rå berg-skrefva, eller en jordkula, nedgräfd i någon skogs-backe. Deras guda-dyrkan var skild ifrån våra förfäders (hvadan de ock, enligt folktron, förföljas icke blott af Thor, utan ock af Oden, och äro nu till det mesta ihelslagna af åskan). För öfrigt hade de åtskilliga onda, magiska bruk, hvarmed de troddes kunna förgöra sina fiender.
Det blir vid sådant förhållande lätt förklarligt, att detta afskydda och hemlighetsfulla slägte kom att af den vidskepliga hopen betraktas, mindre
